Vinden biter mina kinder.

Det är nästan kolsvart ute. Klockan är 18.22 och jag går hem från spårvagnen. Jag har nyss varit och tränat. Jag går den korta vägen som ändå känns så lång. Gatulyktorna lyser upp gångvägen och jag ser två barn. En flicka. En pojke. Alldeles för små i mina ögon. Fem år skulle jag gissa. Flickan springer runt i t-shirt och en kofta. Öppen. Fladdrandes i den iskalla vinden som biter mig på kinderna. Det är nollgradigt. Pojken springer. Jagar flickan med en dockvagn. Hon skriker. Skrattar? Springer därifrån. Flickan är utom synhåll. Pojken kastar i väg dockvagnen. Den träffar nästan mina smalben. Jag går förbi. Vill säga något. Jag gör det inte. Jag tiger. Fortsätter gå. Jag vänder mig om. Pojken står och sparkar på vagnen. Han går sedan därifrån. Han blir en svart silluett. Sedan är han borta. Borta med vinden. Som biter mina kinder.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0